"Konsten att förstöra en filmkväll" (eller "Westernsadlar för filmkritiker")

 Efter en tids suktande fick jag till sist tag på ett exemplar av boken "American ridnig & work saddles 1790-1920" av Ken R. Knopp.

Den är en otroligt ingående berättelse om utvecklingen av den amerikanska sadelindustrin. Allt från den engelska 'jakt'-sadeln till den ikoniska westernsadeln och allsköns hybrider. Den beskriver regionala/kulturella skillnader och  hur olika modeller utvecklats över tid, bruket av vagnar och hästtyper etc.

Som westernfilm-konsument har jag under åren länge ondgjort mig över bruket av alltför moderna sadlar i filmer och serier, men börjar ana ett ljus vid horisonten. Först ut (jag förbehåller mig rätten att ha fullständigt fel här och kan såklart ha missat någon tidigare rulle med acceptabla sadlar) med att presentera acceptabelt historiskt korrekta westernsadlar på vita duken var förmodligen filmen "Tombstone" (från 1993, med Kurt Russel i huvudrollen) och därefter har man kunnat ana små (och något haltande-) försök till bättring på rekvisitaavdelningen. När jag nyligen plöjde igenom "1883"- serien (en spin-off på serien "Yellowstone") blev jag glatt överraskad över alla sk 'skeleton' rigs (dvs halvnakna sadlar som i princip består av ett sadelträ med rigging, stigläder och sits, i några fall med 'skirts' under, men med mycket exponerade delar av sadelträet). Min 'nördighet' har ännu inte tagit över mitt medvetande så pass att jag med säkerhet kan börja kritisera valet av sadelträn som svischar förbi på filmduken, men min spontana reaktion gav i alla fall inte upphov till någon ökad puls till följd av irritation.

Så vad ska man titta på när man har som ambition att besserwissra sig igenom filmkvällen med sina nära och kära?
Om vi utgår från westernfilmer som utspelar sig på 1800-talet, vilket ju trots allt brukar va fallet (genren "western" tenderar ibland att sväva ut i både tidigt och sent 1900- och till och med 2000-tal, men jag tror vi kan enas om att "vilda western" upphörde före sekelskiftet 1800- till 1900-talet), så finns några riktigt uppenbara detaljer som fram till åtminstone "Tombstone" var norm och tillika styggelser:

-Swellforks. Dvs när framvalvet buktar ut åt sidorna för att bättre hålla ryttaren på plats. Dessa dyker förvisso upp under mitten av 1890-talet men vid den tiden var western inte längre särskilt vild.

-Runda skirts. Med några få undantag, så var den absoluta merparten av alla skirts på westernsadlar tämligen fyrkantiga (square skirts). Skirts med något rundade hörn dyker upp vid sekelskiftet i Kalifornien som blir förknippat med den trenden.

- Full seats och 'slant' seats. Fram till ca 1885 är "half seat" den absolut vanligaste sits-modellen på westernsadlar. Half seat innebär alltså (som namnet antyder) att där bara finns en halv sits, dvs där man har sittbenen, har man byggt upp sitsen med lager av läder, från stiglären och fram till framvalvet, finns ingen sits alls, vilket underlättar möjligheten att ta av- och på stiglädren. Efter 1885 börjar sk 'loop-seat' versioner bli vanliga. Detta innebär att hela titsen är täckt av läder men inte uppbyggd framför sitsen. Stiglädrena håller främre delen av sitsen på plats tack vare att de träs genom skåror i lädret. Den uppbyggda moderna sitsen som de flesta av oss är bekanta med och som ger den stadiga sits som man ofta förknippar westernsadlar med,  där området från stiglädren till framvalvet sluttar uppåt och pressar ryttaren mot bakvalvet, dyker inte upp förrän på 1930-talet och får väl således sägas vara den värsta styggelsen i filmer som ska utspela sig på 1800-talet.

Disclaimer: det går ofta att hitta enstaka undantag från många 'regler' om man verkligen letar, men dessa är inte på något vis representativa.

Westernsadelns delar.

Nedan följer några exempel på westernsadelns utveckling under mitten av 1800- och det tidigare 1900-talet, hämtade från boken (jag har valt ut några relevanta punkter och skippat resten):

Från: "American riding & working saddles 1790 - 1920" av 
Ken R. Knopp. Till vänster, Hope-sadel med exponerat sadel-
trä och singel rigging. Till höger, sadel från Kalifornien med 
'mochilla' och 'tapaderos'.

1850-talet: 

 -"Hope" sadlar eller sadlar av 'Texas-typ' är den absolut mest populära inom boskapsindustrin i Texas. Kännetecknas av låga, flacka bakvalv, låga platta horn och relativt korta 'blad' på sadelträet, medan man i Kalifornien föredrar högre, smäckrare horn och längre blad på sadeln (ett omvänt förhållande i fråga om längden på bladen kan ev ha uppstått senare, men det får bli föremål för ett annat blogginlägg). 

 - Riggingen består i regel av en ring på vardera sida, där den fästs i en rem som löper över framvalvet, framför hornet, till ringen på motsatta sidan alt. den mexikanska varianten, där en rem löper från ringen, genom gullet'en på framvalvets in-/undersida tillbaka till samma ring, dvs två separata remmar, en för vardera ring. I bägge fallen löper ytterligare en rem från respektive ring till bakvalvet och fästs i bladen bakom, alt. en enda rem som löper runt bakvalvet till motsatt sidas ring. 

1860-talet: 

Från: "Cowboys" av
William H.Forbis.

 - Den sk "Samstag" - riggingen dyker upp. Dvs där remmen som håller ringen, löper från ena ringen, över framvalvet, viras ett varv runt hornet, innan den fortsätter ner till andra sidans ring. Stora fyrkantiga skirts blir vanligt och sk "jockeys" (här avses nog primärt "front-jockeys" dvs de läderbitar som täcker främre delen av sadelträet nedanför framvalvet, idag oftast integrerade i det stycke som utgör sitsen) dyker upp. 

- Efter inbördeskriget blir sk "double rigging" populärt i Texas, dvs två sadelgjordsringar på vardera sida, för att kunna fästa en bakgjord. Detta pga att man i Texas tenderade att knytta lassot i hornet, medan man i Kalifornien föredrog sk "dally-roping" där man slår repet kring hornet och endast håller emot med handen och låter det glida, vilket inte gav upphov till samma lyft i bak på sadeln när man fångade en ko.

1870-talet: 

 - Det blir mer regel än undantag att lägga stiglädren runt bladen på sadelträet istället för att trä dem genom avlånga hål mitt i bladen, som tidigare varit vanligt på t.ex 'Hope' sadlar.

 - 1874 introducerar Frank Meanea sin sk "Cheyenne roll" dvs när lädret som klär kanten på bakvalvet viks ner bakåt (den absolut vanligaste varianten på westernsadlar idag), vilket ger ett bra grepp vid uppsitning, samt potentiellt minskad smärta i baken om man befinner sig på en bockande häst.

 - Under andra halvan av 1870-talet börjar den sk "mochilan" (alltså ett slags läderöverdrag med hål för hornet och bakvalvet, ofta rundad form i nederkanten) att ersättas av en sk "Coras /Corus" - det som senare kommer att gå under namnet "mother hubbard" - ett mer permanent installerat överdrag, i regel fyrkantigt till formen, men i övrigt samma sak som mochillan. 

 - 1878-79 börjar horn (och tydligen även hela framvalv-) av järn att dyka upp, det kommer dock att dröja ytterligare ett par år innan de slår igenom.

Den vänstre bilden hämtad från "Cowboys" av William H. Forbis visar en 
typisk arbettsadel från 1870-80 tal.
Den högra bilden från "Cowboys & the trappings of the old west" av 
William Manns och Elisabeth Clair Flood, visar en sk "mother hubbard".

1880-talet:

 - 1881 börjar man se fårskinn på undersidan av skirts. Det kommer dock dröja innan detta blir norm

 - Järn-horn börjar bli allt vanligare.

1880-talssadel med "Cheyenne roll", "side jockeys" och 
"back jockeys" från "Cowboys & the trappings of the old west"
av William Mann och Elizabeth Clair Flood.

 - "Side jockeys" (dvs en läderbit som sitter nedanför sitsen på sidan och skyddar låret mot nyp från stiglädren, idag integrerad i sitsen-) blir i princip norm, den har dock funnits sedan 1850-talet om än inte lka vanligt förekommande.

1890-talet:

- Westernstigbyglar av gjutjärn och stål dyker upp på marknaden i begränsad omfattning.

 - De första "swell fork" sadlarna introduceras (hänvisar till beskrivning tidigare i texten).

 - "Full seat" -sadlar dyker upp. Dvs sitsen täcks från bakvalv till framvalv av ett stycke läder och döljer stiglädren helt. Fortfarande väldigt platta i fram.

!900-1920-talet:

 - "Slick forks" försvinner i princip till förmån för "swell forks". Slick fork är alltså ett smalare framvalv, som inte ger mycket stöd att gripa tag med låren kring om man sitter på en bockande häst.

 - Full seat's blir norm.

 - 1920 - 1950-talet:

 - Under 1930-talet dyker den moderna sitsen som vi använder idag ("slant seat") där främre delen av sitsen sluttar uppåt mot framvalvet och detta blir så småningom norm.

 - De mest extrema exemplen på swell fork's tappar i popularitet och försvinner så småningom i princip helt.

Sådär, det var en kort sammanfattning av detaljer att hålla utkik efter vid nästa westerfilm-maraton och ett utmärkt recept på konsten att göra sig illa omtyckt av mindre historieintresserade vänner och bekanta, lycka till!

Från "Cowboys" av William H. Forbis. Den påstås
vara från 1880-tal men har som synes element som
skriker sekelskiftet eller senare. Loop- seat (iofs
ok för 1880-tal), runda skirts och metallstigbyglar.