Mindre lyckade sadelkoncept

Ibland råkar jag på föreställningen att vi idag befinner oss i en tid då man med hästen som primärt ägnad åt fritidssysselsättning, förlorat mycket av den kunskap man en gång i tiden satt på, gällande våra fyrbenta vänner. Denna förestållning spiller ibland över på utrustningen, inte minst sadlar. Och det kan i viss mån finnas fog för det, men det uteslöt inte att uppfinningsrika individer- då som nu, emellanåt bestämde sig för att hitta på nånting nytt och riktigt uselt. Det här blir en liten kortare utläggning på temat "kuriosa" och jag har här valt ut tre exempel varav två hamnar i samma kategori. Men vi tar det i kronologisk ordning, med avstamp i 1500-talet. Jag ska kanske inleda med att underrätta er om att jag inte dykt vidare djupt i ämnet eftersom "usla sadlar" inte är något jag strävar efter att reproducera, så detta är som bäst en lätt skrapning på ytan av ett ämne som förmodligen förtjänar en egen doktorsavhandling. Någon gång under det tidiga 1500-talet fick någon för sig att det vore en god idé att ersätta bladen på sadelbommen, som fram till dess varit av trä, med smala skenor av metall. Under sadelträets historia och genom hela medeltiden var bladen på sadlar ganska breda. Under senmedeltiden tenderar de att smalna av, för att så slutligen under 1500-talet ersättas med smala järnband.

Fotot ovan är taget av mig på Livrustkammaren i Stockholm. Varför man gjorde detta och hur utbrett det var, vågar jag inte uttala mig om, men en teori skulle kunna vara att det är lättare och snabbare att vrida- och böja en metallskena efter hästens ryggform, än att forma ett stycke trä med yxa och hyvel. Intressant nog anammas metallskenor fortfarande på camarguesadlar, men jag kan bara gissa att dessa görs av fjäderstål eller liknande. Problemet med järn är att det är förhållandevis mjukt och böjer sig när en ryttare i full rustning sitter på dem. Guérinière skriver på 1700-talet följande:
"Om stigträden
Stigträden äro två flata ungefär tre finger breda trädstycken, som fastspikas ett på hvarje sida om bommarna för att sammanhålla fram- och bakbommen. Dessa stigträd bör ligga likformigt längs ryggen på hästen nedanom ryggraden, för att hindra frambommen att ligga på mankenoch bakbommen att ligga på njurarna. Fordom gjordes de af jern, såsom det ännu brukas i Provence. Men ryttarens tyngd eller någon annan tillfällighet gör, att det böjas och trycka hästen, hvilket ej händer med de som äro af träd, om de annars icke bräckas, hvilket då lätt märkas". Bortsett från Provence (tydligen), så tycks sadelbommarna under 1700-talet ha övergått till en kombination av järn och trä. Dvs i likhet med dagens 'engelska' sadelbommar som vi är desto mer bekanta med. Dvs en bom av relativt tunna trä-delar, förstärkt med fastnitade järnband. Dessa tycks (baserat på foton jag erhållit från b.la. Armémuseum) ha varierat i utförande, ibland täcker de (järnbanden) bara undersidan av fram- och bakvalven, ibland även de längsgående bladen. Denna variant användes sannolikt redan under 1600-talet då de är i bruk på karolinernas sadlar (alltså sent 16-/ tidigt 1700-tal), så trenden med enbart järnband som blad, får nog sägas vara ett förhållandevis kortvarigt snedsteg.
Nästa 'spaning' är fenomenet "ställbara" sadelträn, ett koncept som vi nog oftast förknippar med moderna sadlar, ett koncept som i mångt och mycket fortfarande lämnar en del att önska. Men idén är inte riktigt så ny som man skulle kunna tro.

Teckningen ovan är tagen från boken "The Stohlman Encyclopedia of Saddlemaking" av Al & Ann Stohlman.
1854 uppfann William Edmondson "Grumble" Jones en sadel med ställbara fram- och bakvalv som skulle passa "alla" hästar. Jag valde den här illustrationen då jag tycker att mekanismen förklaras så tydligt. Det är som synes två bultar som utggör 'leden' i fram- och bakvalvet och vidden justeras med nån form av gängad skruvmekanism. 1857 fick Jones patent på sin uppfinning och hoppades på att sälja in den till kavalleriet, vilket han också lyckades med. Under 1857-58 inhandlades 300 Jones sadlar och testades parallellt med en rad andra sadlar (McClellan, Grimsley, Hope och Campbell) varav samtliga bedömdes prestera bättre än Jones sadeln. Som så ofta är fallet med militär teknologi, är det sällan de mest avancerade mekansimerna som blir kvar efter sållningen, utan de som bäst tål påfrestningar i fält. Mekanismen tålde helt enkelt inte graden av påfrestningar någon längre tid och konkurransen med andra sadeltillverkare, ledde till att Jones sadeln förpassades till historiens sophög.
En konkurrent till Jones-sadeln var Campbell-sadeln, även denna en sadeln med rörliga delar i syfte att passa ett större spann av hästryggar.

Även denna bild är fotad från boken "The Stohlman Encyclopedia of Saddlemaking" av Al & Ann Stohlman av samma skäl. Det fanns stora förhoppningar på denna självreglerande modell som skulle anpassa sig med hjälp av fjädrande valv som pressades ihop successivt i takt med att hästen tappade vikt under långa marcher. Det förefaller som om även bladen var fästa i valven så att de kunde vridas inåt eller utåt. Sadeln testades av fyra kavallerikompanier, men liksom med Jones-sadeln, havererade mekanismen under påfrestande förhållanden och skadade i vissa fall hästarna, varpå även denna sadel kasserades och glömdes bort. Man valde istället att förlita sig på de mer traditionella sadelbommarna och kompenserade för minskat hull med fler filtar. Idag finns många ställbara varianter, den ena sämre än den andra. Vissa tycks fungera hjälpligt men gissningvis skulle ingen av dem tåla några motsvarande påfrestningar i fält, som de prövningar ovanstående modeller fick utstå.